Ramverket för vandringsleder fastställt!
/Mission completed!
Kvaliteten på svenska vandringsleder har länge varit ganska dålig. Delvis beroende på avsaknaden på en gemensam standard med därtill hörande rekommendationer och riktlinjer i Sverige. Något som Naturcentrums kartläggning av vandringsleder 2016, på uppdrag av Naturvårdsverket, vittnade om. Men sen ett par år tillbaka har samtliga regionala turistorganisationer gått från ord till handling och lanserat Sveriges första “Nationella ramverk för vandringsleder”.
Jag vet inte om ni kom ihåg det, men för några år sen fick Naturvårdsverket i uppdrag av Regeringen att utveckla förutsättningarna för friluftslivet (vilket beskrivs närmare i Naturvårdsverkets regleringsbrev för 2016). Detta i syfte att främja naturturism och friluftsliv för alla.
Ett av uppdragets tre delar handlade om att “kartlägga och utveckla vandringsleder”. Detta för att Naturvårdsverket skulle kunna utveckla förutsättningarna för friluftslivet genom att kartlägga systemet av vandringsleder i hela landet vad gäller typer, status/skick och ansvarsförhållanden.
Utifrån detta fick Naturcentrum i uppdrag av Naturvårdsverket att kartlägga och samla in underlag som behövs för att utforma konkreta förslag till hur arbetet med långfärdsleder utanför det statliga ledsystemet skulle kunna utvecklas för att främja friluftsliv, turism och tillgänglighet. Här är rapporten från 2016!
Resultatet blev nedslående!
Naturcentrums kartläggning byggde på en enkätundersökning och samtal med ett stort antal ledförvaltare. Men eftersom ansvarsfördelningen i många fall var oklar fick man pinsamt nog termen “kontaktperson” istället för “ledförvaltare”.
“Vissa vandringsleder verkade ha upphört att existera”
Det visade sig då vara svårt att få fram entydiga och samlade uppgifter om huvudmän och kontaktpersoner för långfärdsleder utanför det statliga ledsystemet. Visserligen fanns en del förteckningar, men många uppgifter stämde inte och ingen av listorna var den andra lik. Vissa vandringsleder verkade ha upphört att existera, eller åtminstone gick det inte att få tag på någon ansvarig person. I andra fall kunde en och samma vandringsled uppträda med olika namn i olika sammanhang. Det hela komplicerades ytterligare av att en del regionala leder gick över flera kommuner, men saknade en regional samordnare.
“I vissa fall kunde information om en vandringsled finnas kvar även om vandringsleden i praktiken inte längre existerade”
Det gick inte heller att få fram någon entydig definition för vad som menas med att vara huvudman för en vandringsled. Olika personer hade olika uppfattningar (eller ingen uppfattning alls) i denna fråga. Detsamma gällde till exempel begrepp som ledförvaltare och tillsyn. Inga av dessa begrepp hade någon entydig definition.
Information på hemsidor och i andra källor visade sig ha väldigt olika kvalitet. En del information verkade vara aktuell, uppdaterad och stämma väl med nuvarande förhållanden, men det var svårt att avgöra innan man varit i kontakt med ansvariga personer eller gjort en kontroll i fält. I vissa fall kunde information om en vandringsled finnas kvar även om vandringsleden i praktiken inte längre existerade.
“Några hade hänvisat till ... den allmänna standarden trots att någon sådan inte fanns”
För att få en uppfattning om kunskapen och användandet av kvalitetsstandarder ombads huvudmännens kontaktpersoner att svara på frågan om leden i sin helhet omfattas av någon kvalitetsstandard.
En dryg tredjedel angav då att de följer en kvalitetsstandard, men endast några få hade beskrivit vilken standard som använts. Det blev därför svårt att avgöra vad de som svarat egentligen menat. Några hade hänvisat till Naturvårdsverkets standard eller ”den allmänna standarden” trots att någon sådan inte fanns. En fjärdedel visste inte om de följde någon standard och sammanfattningsvis kan sägas att osäkerheten var stor.
Av matrisen nedan framgår några ytterst prekära siffror på bristande kvalitet:
Utifrån detta beklämmande resultat, föreslog Naturcentrum att Naturvårdsverket borde ta fram en gemensam nationell standard för vandringsleder i Sverige.
Många kontaktpersoner i undersökningen angav förvisso att man redan arbetade med att ta fram en kvalitetsstandard för sin vandringsled, men Naturcentrum ansåg det orimligt att varje vandringsled tog fram sin egen standard, vilket Naturcentrum menade bara skulle resultera i merarbete, förvirring och osäkerhet.
Sveriges första nationella ramverk för vandringsleder
Lyckligtvis fick Naturcentrum till slut som de ville, tack vare att samtliga regionala turistorganisationer satte spaden i jorden för att gräva fram ett “nationellt ramverk för vandringsleder” i Sverige, med därtill hörande kvalitetskriterier och verktyg, som sammantaget ska skapa förutsättningar för alla ledhuvudmän att ta fram nationellt kvalitetssäkrade leder.
- Det bör dock poängteras att det ännu så länge inte finns något certifiering, kontroll eller sanktion kopplat till ramverket, menar Andreas Norum en av projektkoordinatorerna.
- Ramverket kan således endast användas som grund för ett kvalitetssäkringssystem för t ex ”Nationella leder” i framtiden. Men så länge det inte finns en organisation för kontroll och uppföljning så finns heller inget kvalitetssäkringssystem.
Projektgruppens fokus har emellertid legat på att ta fram en gemensam gradering, kategorisering, digitalisering och beskrivning av ledens beskaffenhet gentemot besökaren. Men också leda till förslag på ledhuvudmannaskap som går att implementera i hela landet liksom hur lösningar kring långsiktig finansiering kan utvecklas.
Projektet Nationellt ramverk för vandringsleder har finansierats av Jordbruksverket och Tillväxtverket, och nu rullat på i ca tre år. Tourism in Skåne AB har varit projektägare och Visit Dalarna står projektledare.
Projektet syftar till att öka andelen internationella gästnätter i Sverige och därmed öka omsättningen och sysselsättningen hos besöksnäringens företag. Och på sikt även bidra till att Sverige stärker sin position som ledande naturturismdestination i världen.
Naturkartan har noggrant följt projektgruppens arbetet och i några fall även bidragit med sakkunskap, inte minst i de frågor som handlat om information, kommunikation och digital förvaltning.
Naturkartan ställer högre krav på kvalitetskriterierna
Naturkartan ställer betydligt högre krav på några av de kvalitetskriterier som projektgruppen har jobbat fram. Men vill samtidigt visa respekt för projektgruppens föredömliga arbete, och även ödmjukhet inför frågornas komplexitet och målgruppens begränsade resurser.
Men med det sagt menar Naturkartan exempelvis att det inte räcker att säga att “Information om leden ska finnas samlad och tillgänglig på webben” vilket i princip skulle räcka med en halvtaskig karta på en pdf eller bild på webben.
För att en vandringsled ska klassas som kvalitetssäkrad, anser Naturkartan att den rimligtvis borde finnas tillgänglig för besökaren på en interaktiv mobilt anpassad karttjänst, med utförliga kartlager, gps, offline-stöd, mätsticka, tydligt utmarkerade informativa faciliteter längs med leden, m m.
“Det här är bara början på slutet. Nu kör vi.”
Men som Johan Engström, projektledare, Visit Dalarna, antydde på klingande göteborgska, under slutkonferensen härom veckan: “Det här är bara början på slutet. Nu kör vi.”
