Tack SL för ett år av naturupplevelse i t-banan
/"Det är eftermiddag på Odenplans pendeltågsstation. Jag sicksackar mig fram på perrongen för att inte krocka med dem som snarare tittar ner på mobilen än på människorna runt omkring. I rulltrappan upp mot torget finner jag mig plötsligt se ut över en skog. Jag svävar längs med trädkronor på björk och gran. Färden går uppåt. Ibland bromsar tempot in, som om jag är i behov av en omstart för att orka ända fram, ända upp till toppen av fjället. En sjö skymtar i fjärran. I förgrunden blommar en gräsklädd slänt. Först en TV-skärm. Sedan en till och en till. Med några få meters mellanrum sitter de sju skärmarna på cirka 1 x 1,5 meter. Himlen tittar fram och solen blänker till. En solkatt dansar fram över bildytan. Skiftande gröna färgtoner i de kamerabaserade rörliga bilderna ackompanjeras av ett ljusgrönt kakel på väggarna runt om. Rulltrappan för mig de sista metrarna upp från underjorden. Blicken fastnar på den sista skärmen och vyn över det vackra skogslandskapet. En minut av paus från verkligheten. Jag klockar tiden. Visaren står på 16.21."
Ett år har gått sen den nya utsmyckade pendeltågsstationen Stockholm Odenplan öppnade för resenärerna. Och ingen beskriver upplevelsen av Jessica Faiss videoverk "Voyage" bättre än bildkonstnären, Anna Henriksson (ovan).
Videoverket visas på sju skärmar på rulltrappans gröna keramikvägg, och har filmats från en linbana i den svenska fjällvärlden, där samma film visas på de sju filmerna med några sekunders fördröjning. Upplevelsen är att man under rulltrappsfärden långsamt färdas i det gröna sensommarlandskapet utan att nå något mål.
Konstnären Jessica Faiss, menar att "man kommer att få en känsla av att ”åka med” i landskapet medan man åker uppåt i rulltrappan. Videon rör sig i ett slags mellanting mellan färg och svartvitt och fortskrider i lugn takt utan att nå ett givet mål. När man färdas neråt i rulltrappan ser man det rörliga landskapet på avstånd, upprepat men med små förskjutningar. Landskapets rörelseriktning blir då motsatt rörelseriktningen på rulltrappan. I varje skärm kommer samma video visas fast med några sekunders skillnad för att påverka/ accentuera känslan av att färdas uppåt/framåt samt för att inte få en upplevelse av stagnation"
“man kommer att få en känsla av att ”åka med” i landskapet medan man åker uppåt i rulltrappan”
"Mitt bland all information, skyltar, flöde av människor och rörelse, är det befriande med bilder som är i avsaknad av många detaljer. Idén är att skapa en meditativ ficka i vardagen, där man kan få med sig ett lugnt intryck. Jag gillar även tanken på att verket bjuder på en utsikt; detta förstärks av att det är lågt i tak i lokalerna.
Jag tänker att själva resan är målet, och att resan är både en inre och yttre resa, där den yttre blir en metafor för den inre och tvärtom. Färden är relaterad till tidens rörelse snarare än till ett visst resmål. Den monotona rörelsen gör oss medvetna om oss själva och vår kropp, som görs delaktig i upplevelsen av bilden som rör sig som om den kontinuerligt vecklade ut sig. Bilden upphör aldrig att förändras och förblir ändå en och densamma. Betraktaren kan stanna kvar i sin upplevelse, men samtidigt kliva ut ur sig själv; stillastående men i rörelse" berättar Jessica.
Själv åker jag sällan eller aldrig t-bana, till förmån för cykel och äkta naturupplevelser IRL, men välkomnar såklart alla typer av aktiviteter som slår vakt om naturen och främjar friluftslivet. Förhoppningsvis inges några av SL's 100.000-tals resenärer samma känsla för naturens fantastiska värden, som jag, Anna Henriksson och Jessica Faiss. Tack SL.
