Friluftsliv inte för alla. Ny undersökning visar tydliga klyftor i svenskarnas friluftsvanor

Trots att naturen ofta beskrivs som tillgänglig för alla visar ny statistik att långt ifrån alla vistas där på lika villkor. Skillnaderna följer tydliga mönster – kopplade till ålder, socioekonomi, födelseland och funktionsförmåga. Samtidigt är sambandet mellan naturvistelse och hälsa starkare än många andra faktorer.

Naturen – en ojämlik resurs

Folkhälsomyndighetens nya rapport Människors vistelse i naturen ger en samlad bild av hur svenskar vistas i naturen – och vilka som inte gör det.

Det mest iögonfallande är att tillgången till natur inte automatiskt innebär användning. Trots att en överväldigande majoritet av befolkningen har grönområden nära hemmet, är det långt ifrån alla som regelbundet tar del av dem.

Skillnaderna är tydliga och återkommer konsekvent i flera undersökningar:

• Yngre vistas mindre i naturen än äldre
• Personer med lägre utbildning eller inkomst är ute mer sällan
• Utrikes födda, särskilt utanför Europa, har lägre deltagande
• Personer med funktionsnedsättning är mindre ute
• Boende i storstadsregioner vistas mindre i naturen

Det handlar med andra ord inte bara om närhet till natur – utan om faktiska möjligheter att använda den.

En tydlig social gradient

Rapporten visar en tydlig social gradient: ju bättre socioekonomiska förutsättningar, desto mer friluftsliv. Exempelvis vistas över 80 procent av högutbildade vuxna i naturen varje vecka under sommarhalvåret, jämfört med omkring två tredjedelar bland personer med enbart grundskoleutbildning.

Samma mönster syns i ekonomin. Personer med högre inkomster är ute oftare, medan ekonomisk utsatthet hänger samman med mer begränsad naturvistelse.

Även födelseland spelar roll. Bland vuxna födda utanför Europa är det markant färre som vistas i naturen varje vecka – och betydligt fler som nästan aldrig gör det.

Unga – en särskilt utsatt grupp

En av de tydligaste trenderna i rapporten är åldersskillnaderna. Barn vistas fortfarande relativt ofta i naturen, men andelen har minskat över tid. Samtidigt visar siffrorna att ungdomar och unga vuxna är de som vistas minst i naturen.

Bland unga vuxna (16–29 år) är det ungefär hälften som är ute i naturen varje vecka – betydligt lägre än bland äldre grupper.

Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom just dessa åldrar ofta präglas av etablering i studier och arbetsliv – skeden där naturens återhämtande effekter skulle kunna spela stor roll.

Stora regionala skillnader

Geografin spelar också in. Rapporten visar att vistelse i naturen generellt är lägre i storstadsregioner och högre i mer glesbefolkade områden. Det gäller både barn och vuxna. I exempelvis Stockholm, Skåne och Västra Götaland är andelen som vistas i naturen varje vecka lägre än riksgenomsnittet. Detta trots att tillgången till parker och grönområden ofta är god – vilket pekar på att andra faktorer än fysisk närhet påverkar.

Naturen är en folkhälsofråga

Samtidigt är kopplingen mellan naturvistelse och hälsa tydlig.

Personer som vistas ofta i naturen har:

• bättre självskattad hälsa
• högre psykiskt välbefinnande
• lägre nivåer av psykisk påfrestning

Sambanden kvarstår även när hänsyn tas till faktorer som ålder, kön och socioekonomi.

Det gör friluftsliv till en av de mer kraftfulla – och samtidigt underutnyttjade – resurserna i folkhälsoarbetet.

Mer än tillgång – det handlar om vägledning

En viktig slutsats är att tillgång till natur inte räcker. Många av de hinder som lyfts handlar om tid, kunskap, sällskap och upplevd tillgänglighet.

Här finns en tydlig roll för offentliga aktörer. För kommuner, regioner och turistorganisationer handlar det inte bara om att skapa och förvalta platser – utan om att göra dem begripliga och användbara.

Att veta var man kan gå, vad man kan göra och hur man tar sig dit är helt avgörande för att få den inaktiva målgruppen att hitta ut och börja värdesätta naturen.

Digital vägledning kan sänka trösklar

I detta sammanhang blir digitala verktyg en viktig del av infrastrukturen för friluftsliv.

Tjänster som Naturkartan – tillsammans med andra liknande lösningar – kan bidra till att synliggöra leder, naturområden och aktiviteter på ett sätt som gör naturen mer tillgänglig, Inte minst för ovana grupper.

Genom att kombinera kartor, information och inspiration kan sådana verktyg sänka trösklar och bidra till ett mer inkluderande friluftsliv.

Ett gemensamt ansvar

Folkhälsomyndigheten pekar tydligt ut behovet av riktade insatser till de grupper som vistas minst i naturen.

Det handlar ytterst om jämlik hälsa – men också om samhällsplanering, integration, folkhälsoarbete och destinationsutveckling. För aktörer inom offentlig sektor innebär det en förskjutning i perspektiv: Från att enbart skapa tillgång – till att aktivt möjliggöra användning.