Regenerativt friluftsliv – från att inte störa till att aktivt bidra

Friluftslivets grundregel har länge varit att inte störa och inte förstöra. Men tänk om nästa steg är att inte bara minska de negativa avtrycken, utan också skapa positiva? Ett nytt forskningsprojekt om regenerativt friluftsliv undersöker hur vistelser i naturen kan bidra till ekologisk återhämtning, ökad kunskap och ett starkare ansvarstagande.

För kommuner, länsstyrelser, regioner och turistorganisationer väcker det frågor om hur naturbesök kan vägledas, organiseras och följas upp – och vilken roll digital friluftsinformation kan spela.

Elden ska hanteras varsamt, skräpet tas med hem och växt- och djurliv lämnas i fred. Att minimera sina spår är en självklar utgångspunkt för ett ansvarsfullt friluftsliv och kommer till uttryck både i allemansrättens ”inte störa, inte förstöra” och i den internationella principen ”leave no trace”.

Men räcker det att lämna platsen som den var?

Den frågan står i centrum för det nya forskningsprojektet Regenerative Friluftsliv: Philosophical, Practical, and Institutional Pathways to Sustainability. Projektet leds av Henrik Thorén, forskare i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, och genomförs tillsammans med forskare från bland annat Lunds, Kristianstads och Karlstads universitet.

Utgångspunkten är att friluftslivets etik skulle kunna utvecklas från att framför allt handla om att undvika skada till att också omfatta handlingar som stärker ekologiska och sociala system – och människans känsla av tillhörighet till naturen.

Ett friluftsliv som ger tillbaka

Begreppet regenerativ används sedan tidigare inom bland annat jordbruk, samhällsplanering och turism. Gemensamt är en ambition att gå längre än att minska negativ påverkan. En verksamhet ska, åtminstone i bästa fall, bidra till att återställa, utveckla eller stärka de platser och sammanhang som den är beroende av.

Överfört till friluftslivet kan det innebära att naturbesökaren inte bara betraktas som en belastning som måste styras och begränsas. Besökaren kan också vara en möjlig medskapare, kunskapsbärare och naturvårdande kraft.

I en intervju i forskningstidningen Extrakt ger Henrik Thorén flera möjliga exempel. Den som vandrar kan plocka upp mer skräp än sitt eget. Friluftsutövare kan bidra till medborgarforskning genom att rapportera arter eller delta i kartläggningar. De kan välja bort platser som tillfälligt är utsatta för ett högt besökstryck eller engagera sig i organiserade naturvårdsinsatser.

Det handlar alltså inte om att överge försiktighetsprincipen. Att inte störa eller förstöra förblir en grundförutsättning. Det regenerativa perspektivet lägger till frågan: Vad kan vi som vistas i naturen göra för att platsen, lokalsamhället eller kunskapen om landskapet ska bli starkare?

Ny forskning ska pröva både etik och praktik

Forskningsprojektet löper från september 2026 till augusti 2030. Forskarna ska genomföra fältbaserade workshoppar i kust-, skogs-, fjäll- och tätortsnära miljöer. De ska också analysera de värderingar som präglar friluftslivet och studera allemansrättens roll i lagstiftning, myndighetsarbete och diskussioner om hållbarhet.

Ambitionen är bland annat att utveckla en typologi över olika friluftspraktiker och deras hållbarhetskonsekvenser samt ett samlat ramverk för regenerativt friluftsliv. Resultaten ska kunna omsättas i vägledning för utbildning, förvaltning och policy.

Det är samtidigt viktigt att konstatera att projektet ännu befinner sig i sin början. Regenerativt friluftsliv är inte en färdig metod eller kvalitetsstandard, och forskningen har ännu inte fastställt vilka åtgärder som ska räknas som regenerativa. En av projektets uppgifter är just att undersöka och precisera begreppets innebörd.

Närliggande forskning visar däremot att friluftsutövare kan bidra med konkret kunskap till naturvården. En studie av klättrares deltagande i medborgarforskning om fladdermöss, publicerad 2026, visar exempelvis hur människor med tillgång till svårtillgängliga miljöer kan leverera värdefulla observationer. Studien fann också att värderingar och viljan att gynna natur, forskning och gemenskap vägde tyngre än yttre belöningar som motivation för deltagandet.

I Sverige är Artportalen ett etablerat exempel på hur allmänhetens observationer kan bidra till kunskapsunderlag för forskning och naturvård. Databasen innehåller över 100 miljoner artfynd som rapporterats och används av bland andra myndigheter, forskare, naturvårdare och privatpersoner.

Från besökare till deltagare

För offentliga aktörer och destinationsorganisationer innebär det regenerativa perspektivet ett möjligt skifte i synen på besökaren. Frågan blir inte enbart hur människor ska informeras om regler och risker, utan också hur deras engagemang kan tas till vara.

Det kan exempelvis handla om att erbjuda möjlighet att rapportera nedskräpning, skadade anläggningar, svårframkomliga leder eller andra problem. Det kan också handla om att vägleda till organiserade skräpplockningar, naturvårdsdagar och medborgarforskningsprojekt, eller att förklara varför besökare under vissa tider bör välja en annan led eller plats.

Samtidigt kräver ett sådant arbete tydlig ansvarsfördelning. Besökare ska inte på eget initiativ börja gräva upp växter, röja vegetation eller utföra andra åtgärder som kan skada naturvärden, strida mot reservatsföreskrifter eller försvåra professionell förvaltning. Regenerativt friluftsliv behöver därför utgå från lokala behov, ekologisk kunskap och uppdrag som formulerats av ansvarig markägare eller förvaltare.

Det ligger nära Naturvårdsverkets syn på förvaltning av skyddad natur, där målstyrning, lokal delaktighet och adaptiv förvaltning är centrala delar. Det positiva bidraget uppstår inte automatiskt för att människor vill väl. Det behöver organiseras och följas upp.

Naturkartan kan göra ambitionen praktiskt användbar

För att regenerativt friluftsliv ska bli mer än en tilltalande idé behöver rätt information nå besökaren inför besöket, på plats och när förhållandena förändras. Det behövs också fungerande vägar tillbaka: från besökaren till den organisation som ansvarar för leden, området eller naturreservatet.

Här kan Naturkartan få en värdeskapande roll. Genom Naturkartans GIS och CMS kan huvudmän samla, förvalta och kommunicera kvalitetssäkrad information om områden, leder och platser. Det gör det möjligt att inte bara visa var besökaren kan vandra, cykla eller paddla, utan också förklara hur platsen bör besökas, vilka hänsyn som behövs och hur den enskilde kan bidra.

Känsliga miljöer kan beskrivas med platsanpassade råd. Tillfälliga avstängningar, eldningsförbud och andra förändringar kan kommuniceras snabbt. Alternativa besöksmål kan lyftas fram när belastningen är hög, samtidigt som mindre kända platser kan göras tillgängliga när förvaltningen bedömer att det är lämpligt.

Naturkartans befintliga funktion för felrapportering ger redan besökaren möjlighet att rapportera problem och skador med position, beskrivning och bild. Informationen skickas till ansvarig huvudman och samlas i organisationens kontrollpanel. Det är ett konkret exempel på hur en naturbesökare kan gå från passiv mottagare av information till aktiv deltagare i omsorgen om en plats – utan att för den skull ta över förvaltarens ansvar.

Outdoormap har också planer på att utveckla användarnas möjligheter att bidra med betydligt mer än rapporter om fel och brister. Tanken är att Naturkartan ska kunna användas för att rapportera många olika slags observationer direkt till ansvariga huvudmän. Det skulle exempelvis kunna handla om natur- och artobservationer, nedskräpning, slitage, erosion, vattennivåer, framkomlighet, besökstryck eller sådant som påverkar tillgängligheten och upplevelsen av en plats.

Vilka observationer som efterfrågas behöver kunna bestämmas av respektive huvudman och anpassas till områdets förutsättningar och förvaltningsmål. Besökarens lokala iakttagelser kan då bli ett komplement till professionell tillsyn, naturvård och uppföljning – samtidigt som huvudmannen behåller ansvaret för att bedöma, kvalitetssäkra och agera på informationen.

På längre sikt finns även planer på att ge engagerade användare möjlighet att bli ambassadörer för naturen, exempelvis för ett eller flera särskilda naturreservat. I samförstånd och samråd med huvudmannen skulle de kunna fungera som ett slags medborgerliga park- och naturförvaltare: människor som återkommer till en plats, uppmärksammar förändringar, hjälper andra besökare att göra rätt och deltar i tydligt definierade insatser.

Det kan handla om att rapportera förhållanden längs leder, medverka vid organiserade naturvårdsdagar, sprida kunskap om områdets värden eller hjälpa till att förklara varför vissa miljöer behöver särskild hänsyn. Rollen ska inte ersätta professionell förvaltning eller innebära att privatpersoner på eget initiativ utför naturvårdsåtgärder. Värdet ligger i stället i en organiserad samverkan där huvudmannen formulerar behoven, sätter ramarna och tar ansvar för uppföljningen.

Med en sådan utveckling kan Naturkartan bli mer än en digital guide till naturen. Tjänsten kan också skapa en långsiktig relation mellan besökare, platser och huvudmän – och göra det enklare att omsätta engagemang och lokalkännedom i konkret nytta för naturen.

Digital friluftsinformation blir då inte bara ett sätt att hitta ut. Den kan också hjälpa människor att förstå platsen, ta ansvar för den och, när förutsättningarna är de rätta, aktivt bidra till dess förvaltning och utveckling.

En ny berättelse om människan i naturen

Friluftsliv medför alltid påverkan. Leder slits, djurliv kan störas och populära platser kan utsättas för ett besökstryck som kräver både kanalisering och begränsningar. Det regenerativa perspektivet får inte bli en förevändning för att bortse från dessa problem eller marknadsföra allt naturresande som positivt.

Men perspektivet öppnar för en mer nyanserad berättelse om relationen mellan människa och natur. Den som hittar ut kan också lära sig mer, känna större tillhörighet och vilja bidra. Rätt vägledd kan besökaren upptäcka brister, samla kunskap, stödja lokal naturvård och avlasta känsliga miljöer genom mer medvetna val.

För kommuner, länsstyrelser, regioner och turistorganisationer ligger möjligheten i att skapa former för detta deltagande. Genom kvalitetssäkrad information, genomtänkt besöksstyrning och digitala verktyg som kopplar samman besökare och förvaltare kan friluftslivet utvecklas från att enbart lämna så få spår som möjligt till att, när förutsättningarna är de rätta, lämna något värdefullt efter sig.