Friluftspolitik kräver mer än vackra ord – dags att leverera!

Moderaternas nya friluftspolitiska program är ambitiöst och välformulerat. Men samtidigt pekar budgetar och prioriteringar i motsatt riktning. Alla kommuner, regioner, myndigheter, föreningar, organisationer, m fl som värnar friluftsliv och hållbar naturturism är frustrerade: Det räcker inte med visioner – nu krävs konkreta handlingar som på riktigt främjat friluftslivet.

Moderaternas program sätter friluftslivet i centrum, eller…?

Moderaternas friluftspolitiska program lyfter viktiga frågor. Det betonar friluftslivets betydelse för folkhälsa, integration och beredskap, och slår fast att fler ska kunna ta del av naturen oavsett bakgrund och förutsättningar.

Ambitionen är tydlig: friluftslivet ska stärkas genom ökad tillgänglighet, bättre samverkan och ett aktivt civilsamhälle.

För många som arbetar med naturturism, friluftsinfrastruktur och regional utveckling är detta välkommet. Programmet sätter ord på det många redan vet – att naturen är en av Sveriges viktigaste resurser, både socialt och ekonomiskt.

Men verkligheten pekar tyvärr åt ett annat håll

Samtidigt som programmet presenterar en vision om ett stärkt friluftsliv visar utvecklingen under mandatperioden en annan bild.

Skattepengarna behövs istället till mycket annat

Beräkningar från Svenska Turistföreningen och Friluftsfrämjandet våren 2025, visade att anslagen till friluftsliv och friluftsinfrastruktur i skyddade områden hade minskat med 59 procent sedan 2022.

Anslaget för skydd av värdefull natur landade 2023 på 1 146 miljoner kronor (en minskning med 32 procent från 2022) och anslaget för åtgärder för värdefull natur 2023 på 1 050 miljoner kronor (en minskning med 45 procent från 2022), rapporterade SVT Halland.

“Skattepengarna behövs istället till mycket annat” sa moderaternas miljöansvariga Helena Storckenfeldt (M) till SVT. Och hoppades istället att markägare och allmänheten kunde hjälpas åt att förvalta naturen.

Samtidigt skrev Naturskyddsföreningen i ett pressmeddelande att “anslaget för skydd av värdefull natur minskade med 29 procent, från cirka 1,6 miljarder kr 2024 till 1,1 miljard kr 2025. Att jämföra med Naturvårdsverket förslag i sitt budgetunderlag en fördubbling av skyddsanslaget till ca 2,8 miljarder kr”.

Även den lokala naturvårdssatsningen (LONA), som länge varit central för kommunernas arbete med natur och friluftsliv, har minskat kraftigt – i vissa delar med över 70 procent .

Konsekvenserna är konkreta:

• färre lokala naturvårdsprojekt
• minskat underhåll av leder och anläggningar
• minskade anslag till naturskydd
• svagare stöd till kommuner och civilsamhälle

För aktörer på lokal och regional nivå innebär det att politiska ambitioner och utfästelser i teorin inte följs av resurser i praktiken.

Efter massiv kritik för de monumentala nedskärningar som gjordes under 2023 höjde Regeringen den till nästan samma nivå som 2022. Men återställningen blev inte fullständig. Dessutom avsåg höjningen då främst “skydd” (anslag 1:14) men inte “åtgärder/skötsel” (anslag 1:3), som är så centralt viktigt för friluftslivet.

Regeringen har således inte konsekvent minskat anslagen – men den har gjort en kraftig initial nedskärning och därefter bara delvis återställt nivåerna. Samtidigt har tyngdpunkten förskjutits från aktiv naturvård och tillgänglighet till ersättningar och formellt skydd. Resultatet är att naturen i praktiken sköts sämre, samtidigt som friluftslivets förutsättningar försämras.

Ett återkommande mönster i miljöpolitiken

Denna diskrepans är inte unik för friluftslivet. Miljöorganisationer har återkommande riktat kritik mot regeringens budgetprioriteringar. Den samlade miljöbudgeten ligger fortfarande under tidigare nivåer, samtidigt som subventioner till fossila bränslen ökat .

Naturskyddsföreningen konstaterar att budgetpolitiken under mandatperioden inneburit minskade anslag till klimat och natur samtidigt som fossila subventioner stärkts .

Det skapar en övergripande motsägelse:

• i retoriken: naturen ska värnas
• i praktiken: resurserna minskar

Frihet utan styrning – en inneboende spänning

Moderaternas program vilar på en tydlig idé: friluftsliv ska bygga på frihet, ansvar och frivillighet snarare än statlig styrning .

Det är en legitim ideologisk utgångspunkt. Men den rymmer också en utmaning.

Att:

• skydda natur
• bevara biologisk mångfald
• säkerställa långsiktig tillgång till friluftsområden

kräver i praktiken ofta:

• offentliga investeringar
• tydlig styrning
• långsiktiga åtaganden

När statens roll samtidigt tonas ned riskerar ansvaret att förskjutas till aktörer som saknar både mandat och resurser – kommuner, föreningar och ideella krafter.

Vad betyder detta för kommuner och regioner?

För de som arbetar operativt med friluftsliv och naturturism blir konsekvenserna tydliga:

• Ökade krav på lokal samverkan – utan motsvarande finansiering
• Större ansvar för underhåll och utveckling av friluftsinfrastruktur
• Svårare prioriteringar mellan tillgänglighet och naturvård

Samtidigt växer efterfrågan på naturupplevelser – både från invånare och besökare. Det skapar ett tryck i systemet som riskerar att bli ohållbart om inte resurser och styrning följer med.

Action speaks louder than words

Moderaternas friluftspolitiska program visar att frågan har fått ökad politisk uppmärksamhet. Det är i sig positivt. Men i slutändan avgörs politikens trovärdighet inte av formuleringar – utan av genomförande. När anslagen minskar, projekt uteblir och underhållet eftersätts blir budskapet till sektorn tydligt: Det är inte orden som formar framtidens friluftsliv – utan handlingen.

Vägen framåt

För att ta friluftspolitiken från vision till verklighet krävs:

• stabil och långsiktig finansiering
• tydligare koppling mellan mål och resurser
• ett erkännande av att naturvård och friluftsliv är beroende av varandra

Först då kan ambitionen att göra Sveriges natur tillgänglig för fler bli mer än en politisk formulering.

Friluftslivet behöver politiskt ledarskap. Men det ledarskapet måste visa sig i prioriteringar, inte bara i program. Annars riskerar glappet mellan ord och verklighet att fortsätta växa – till nackdel för både naturen och de människor som är beroende av den.